Hembygdsromantik och lokalhistoria

1900-talet

 

Under 1800-talet skedde stora förändringar i det svenska samhället. I takt med industrialiseringen och inflyttningen till städerna började det gamla bondesamhället att lösas upp. Samtidigt vaknade intresset för att dokumentera allmogekulturen och samla in dess föremål och berättelser. Förgrundsmannen var Artur Hazelius som skapade Skansen och Nordiska museet i Stockholm. Till sin hjälp hade han bland andra två hallänningar: författaren August Bondeson och konstnären Severin Nilson. Den sistnämnde hjälpte Hazelius att bygga upp en halländsk ryggåsstuga som utställdes i Stockholm.

 

Delar av det gamla bondesamhället togs om hand och räddades till eftervärlden. Larsagården vid Katrinebergs folkhögskola är ett exempel. Gården flyttades hit från en by i Köinge.

 

 

Känslan för den egna ortens traditioner växte sig allt starkare under 1900-talet. Årsskriften Vår Bygd utkom första gången 1916 för att, enligt förordet, gagna det vaknande hembygdsintresset. En av de drivande krafterna bakom Vår Bygd var nordhallänningen Elof Lindälv, lärare och fornforskare som kom att ägna nästan hela sitt långa liv (han blev 100 år) åt hembygdsarbete. Det stilfulla omslaget är inte försett med årtal, men så var det inte heller självklart att det skulle bli någon fortsättning. Vår Bygd utges fortfarande, numera med inriktning på Nordhalland, och är därmed länets äldsta kulturhistoriska årsskrift. 

 

De tidigaste tryckta ortsbeskrivningarna behandlade städerna, men en bit in på 1900-talet började även landsbygden att ägnas egna böcker. Här ”Breared” av K. J. Schultz från 1919 och ”Gården och släkten” om Höks härad av Nils Edberg från 1921. Edberg använder ordet ”hembygdsbok” och sporrar i förordet läsaren att ”själv söka samla de spridda dragen ur sin egen hembygd eller släkt”.

 

Även staden omfattades av hembygdsintresset. År 1924 utkom första årgången av Föreningen Gamla Halmstads årsbok för att ”i ord och bild bevara minnet av äldre tiders Halmstad”. Föreningen var till en början exklusiv - bara den som tillbragt sin ungdom i Halmstad kunde bli medlem. Första årgången trycktes i 300 exemplar, numera ligger upplagan på 3000 exemplar.

 

På 1920-talet utkom flera böcker om halländsk folkkultur. Ett populärt grepp var att samla uppsatser och ge ut dem som hyllning till någon märkesman inom hembygdsforskningen. ”Halländsk bygdekultur” från 1925 är ett exempel, tillägnat Joh. Kalén. Han har bland annat forskat och skrivit om folkminnen och dialektord med anknytning till Fagered och om halländska gränsmärken.

 

Ur ”Halländsk bygdekultur” hämtar vi ett citat av folkhögskolerektor Ludv. De Vylder som beskriver ”räddningsarbetet” med att samla in gammal folkkultur i bygderna: ”...det är som efter ett skeppsbrott, då man tar vara på vrakspillor, eller efter att en eldsvåda övergått en gård och man känner sig lycklig över varje minne som finns i behåll från det gamla hemmet. - Det gamla blev omodernt utan hopp om att någonsin kunna tävla med det nya, som tidens kulturframsteg skänkt människorna. Ej heller kommer detta att upprepas. De släkten, som följa efter oss, komma ej att med rörelse leta i skrothögarna från vår tid och pietetsfullt bevara undan glömskan våra avdankade symaskiner och separatorer, velocipeder och bilar.” - Bilden visar Bollaltebygget i Knäred som vårdas som kulturreservat.

 

En bok i samma anda som ”Halländsk bygdekultur” är ”Kulturhistoriska studier och uppteckningar” (1929), tillägnad Victor Ewald som var kyrkoherde i Östra Karup. Vid sidan om sitt kyrkliga arbete ägnade han sig åt att forska och skriva om bygdens historia. Boken innehåller historiska och etnologiska uppsatser om Halland. Redaktörer är Erik Salvén och Albert Sandklef, två energiska och färgstarka profiler i kulturhistoriens tjänst. De verkade som museichefer i varsin del av Halland: Salvén i Halmstad och Sandklef i Varberg. Båda hann avverka många tjänsteår och personifierade i mångt och mycket sina verksamhetsområden. 

 

Även det uppväxande släktet skulle ta del av den lokala historien. I serien ”Hembygdsböckerna - läseböcker för skola och hem” utgavs Hallandsdelen 1925, redigerad av nordhallänningarna Gunnar Ahlberg och Elof Lindälv.

 

En typ av hembygdsbok var sockenboken: en bred skildring av en viss bygd, ofta med flera medverkande artikelförfattare och utan vetenskapliga anspråk. Första boken enligt den definitionen kom 1927, utgiven av Harplinge hembygds- och fornminnesförening. Det är en gedigen volym på 354 sidor som med olika uppsatser speglar historia och etnologi med anknytning till Harplinge. Boken inleds med en dikt, ”Till hembygden”, av Alf Ahlberg som växte upp i Harplinge. Han hade vid det här laget debuterat som författare med inriktning på filosofi, psykologi och religion.

 

Samma år som Harplingeboken, 1927, utkom även en bok om Getinge, skriven av läraren August Carling. År 1933 trycktes en bok om Knäred av Joël Wangö. Sedan dess har en mängd sockenböcker getts ut runt om i Halland även om det fortfarande finns vita fläckar på kartan.

 

 Ett urval sockenböcker från Falkenbergstrakten.

 

På 1920-talet började Halland bli känt som ”hela Sveriges badbalja”. Inte oväntat är det kustmotiv som pryder Svenska Turistföreningens båda årsskrifter om Halland från 1933 och 1976. En stor del av bilderna i boken från 1933 är tagna av Carl Gustaf Rosenberg, som under många år dokumenterade Sverige för STF:s räkning.

 

Allhems förlag i Malmö gjorde sig känt för påkostade och vackra böcker med förstklassigt tryck. År 1953 utkom Hallandsdelen i förlagets landskapsserie, med förord av Prins Bertil som var hertig av Halland. Boken framställdes med olika typer av tryckteknik: boktryck, offset och djuptryck. Större delen av boken utgörs av en bildskildring med foton av Erik Liljeroth. Hans välkomponerade Hallandsbilder, ofta med människor i motivet, andas både idyll och framåtskridande. För bildtexterna svarade läraren och författaren Albert Olsson.

 

En gedigen genomgång av Hallands historia utgavs i två delar 1954 och 1959 av Hallands läns landsting. I förordet slås fast att tidigare Hallandsskildringar av Richardson (mitten av 1700-talet) och Bexell (början av 1800-talet) "äro föråldrade". Med andra ord: det rådde inget tvivel om att det nya bokverket behövdes. Artikelförfattarna var specialister inom sina respektive ämnesområden och kunde delge läsaren de senaste rönen om Hallands arkeologi, historia och folkkultur.

 

Länsmuseerna i Varberg och Halmstad gav under lång tid ut årsskrifter med uppsatser kring halländsk kulturhistoria. På senare år har bokutgivningen ändrat karaktär och några årligen utkommande skrifter ges inte längre ut. Numera har museet i Varberg ansvar för Hallands kulturhistoria medan museet i Halmstad är inriktat på konst.

 

Tack vare engagerade medlemmar i länets hembygdsföreningar utkommer flera årsskrifter som bidrar till att dokumentera Hallands förflutna.

 

Med en upplaga på 4000 exemplar är ”Hallandsbygd”, utgiven av Varbergs och Ätradalens hembygdskretsar, Hallands största kulturhistoriska årsskrift. Första årgången utkom 1959 och pryddes av Larsagården i Vessigebro på omslaget. Jubileumsårgång 50 visar samma motiv ett halvt sekel senare.

 

Den flitigaste skribenten i ”Hallandsbygd” genom åren är Maj-Britt Bennheden (1929-2014). Hennes plats på jorden var Morup, och hennes forskning och kartläggning av socknen med dess byar, gårdar och människor har resulterat i en rad böcker. Maj-Britt är en god representant för alla hembygdsförfattare som drivs av historiskt intresse, inte minst för släktforskning, och kärlek till bygden.

 

Tidskriften ”I Halland” startade 1977 och utkommer med fyra nummer om året. ”I Halland” utges av Hallands Bildningsförbund med hembygdskonsulenten som redaktör.

 

Hallands Bildningsförbund gav under tre decennier ut böcker som byggde på material från studiecirklar i olika ämnen. Den första, ”Folklig kamp, tro och bildning i Halland”, utkom 1971. Därefter samlades minnen om emigrantöden, torpare, kommunikationer, hantverk med mera.

 

År 1997 utkom ”Hallands flora” som är resultatet av ett långvarigt inventerings- och forskningsarbete. Landskapet indelades i 223 rutor om vardera 25 kvadratkilometer som utforskades av en eller flera inventerare. Floran listar drygt 1900 arter.

 

Länsstyrelsens kulturmiljövårdande enhet har sedan 1990-talet initierat böcker om halländska byggnadsminnen, industrihistoria och annan kulturhistoria. Böckerna är ofta i stort format och påkostade i form och tryck.

 

Det folkbildande inslaget i länsstyrelsens arbete är inget nytt. Lennart Lundborg började som tjänsteman inom kulturmiljövården i Halland 1960, och i fyra decennier lyfte han på olika sätt fram halländska fornminnen, byggnader och folkliga traditioner. Trycksaker som han skrivit eller medverkat i pryds ofta av underfundiga teckningar och serier som inspirerar läsaren till vidare studier. 

 

Ett viktigt bidrag till att sätta Hallands historia på pränt är alla hundratals jubileums- och minnesböcker som getts ut av företag, föreningar, idrottsklubbar och andra sammanslutningar.

 

I en exposé över Hallandslitteratur måste Eric Rasmusson (1916-2011) nämnas. Efter ett nästan livslångt samlande räknade hans Hallandsbibliotek över 6000 titlar. Samlingen donerade han till Högskolan i Halmstad där den upptar ett eget rum. Eric skrev flera egna böcker, de flesta med Halland som tema. Den första, ”Sandskrift”, utkom 1972.

 

Fler än hundra Hallandsböcker, många med anknytning till hembygdsrörelsen, är utgivna av Förlag Utsikten. Förlaget startades 1984 av Uno Larsson (1924-1997) som tidigare varit verksam på LTs förlag i Stockholm. Tanken med Utsikten var att bistå lokala författare och hembygdsföreningar med att producera böcker. Förlaget ombildades till en stiftelse som sedan 1999 delar ut författarpris till skrivare och hembygdsforskare i Halland. Uno Larsson växte upp på herrgården Lindhult i Stafsinge där hans far var ladufogde. Barn- och ungdomsåren har han skildrat i ”Lafogdapågen” (1981). På bilden från omkring 1990 står Uno framför Lindhults corps-de-logi. Förlag Utsiktens bokutgivning övertogs 2010 av Utblick Media.